ankaja

Jag går och funderar på en del saker så här i juletid:

• Varför är pappret i min skrivare alltid slut?
• Varför ändrar man inte klockan vid nyår?
• Varför ser det alltid ut som Jerusalems förstöring i min handväska?
• Finns tomtenissar? De finns i alla fall på julkalendern, bara man tror på dem. Och mig veterligen är väl julkalendern en dokumentär?
• Sen har jag en klock-fundering till men den har Johan sagt att jag inte får säga till någon. Misstänker att han skäms...
  
  
  
  

• Är man barnslig eller mogen om en kollega kommer med en önskelista, kopierad från Kamratposten, som man ska ge till sina föräldrar med punkter som: "I mitt första paket förväntar jag mig att hitta", "Får jag detta så vet jag att ni älskar mig (annars blir jag osäker):", "Detta behöver jag för att bli ett lyckligt barn:", "Får jag inte detta finns det risk att jag blir kriminell" osv osv? (Om det är någon som vill se listan på riktigt kan jag maila den till er, men jag lyckas inte få in den här)
• Är man barnslig eller mogen om man planerar sin kväll efter när det är julkalendern på TV?
• Är man barnslig eller mogen om man spelar Yatzi med Johan fast han inte är där?
• Är man barnslig eller mogen om man fuskar på Yatzi när man spelar med Johan fast han inte är där?
• Är man barnslig eller mogen om man ljuger för Johan om vem som vann på Yatzi när man spelat fast han inte varit där?
• Är man barnslig eller mogen om man har en 4 år yngre pojkvän?
• Är man barnslig eller mogen om man har listat ut vad det är i alla paketen i sin adventskalender?

Ja, jag hävdar bestämt att jag är en oerhört mogen kvinna. De 5 första punkterna visar bara att jag har barnasinnet kvar, gillar att leka och att vinna. Inget barnsligt över det.

Att Johan är 4 år yngre, det kan ju varken han eller jag hjälpa. Det är ju våra föräldras fel. Tvärtom tycker jag det är väldigt moget att ha lyckats behålla honom i snart 5 år!  

Att lista ut paket - hmm, ja, på det området besitter jag kanske en gnutta barnslighet.

"Va? Vad har hon på sig?" tänker jag, med en riktigt nedvärderande ton, när jag åker ner med rulltrappan på Hässlehoms station. Underliven, höll jag på att skriva men jag menar såklart underdelen av kropparna, speglas så bra i glasen på rulltrappssidorna. "Lite väl kort klänning till de benen. Det är ju inte direkt några Amanda Jensen-ben. Och bruna mockastövlar med pälsliknande fluff, var det inte sådana som var inne för några år sedan och knappt ens då? Vore det inte bättre med svart stövlar till svart jacka, svart klänning och svarta strumpbyxor?" Sen tittar jag mig omkring för att se vem den skyldige är och upptäcker - "Hmpf, det är ju jag!"

Jag vet, nu förväntar ni er en fin sensmoral av detta - att man varken ska nedvärdera andra eller sig själv - men den värderingen vet jag att ni sköter så bra själva. Nej, det jag tänkt på under dagen är att det är alltför ofta som jag avslutar morgonens påklädningssession med att säga "Äh, skit samma" sen kommer man till jobbet och upptäcker att det ser än värre ut än vad man kunde ana. Man drar i klänningen hela dagen. Och när den limmande kollegan säger att man ser ball ut blir man orolig på riktigt. Således rusade jag hem efter jobbet och drog på mig mina favoritpjamasbyxor, täckte för spegeln och fasar för vad jag kan tänkas vara klädd i imorgon.