Kläder
"Va? Vad har hon på sig?" tänker jag, med en riktigt nedvärderande ton, när jag åker ner med rulltrappan på Hässlehoms station. Underliven, höll jag på att skriva men jag menar såklart underdelen av kropparna, speglas så bra i glasen på rulltrappssidorna. "Lite väl kort klänning till de benen. Det är ju inte direkt några Amanda Jensen-ben. Och bruna mockastövlar med pälsliknande fluff, var det inte sådana som var inne för några år sedan och knappt ens då? Vore det inte bättre med svart stövlar till svart jacka, svart klänning och svarta strumpbyxor?" Sen tittar jag mig omkring för att se vem den skyldige är och upptäcker - "Hmpf, det är ju jag!"
Jag vet, nu förväntar ni er en fin sensmoral av detta - att man varken ska nedvärdera andra eller sig själv - men den värderingen vet jag att ni sköter så bra själva. Nej, det jag tänkt på under dagen är att det är alltför ofta som jag avslutar morgonens påklädningssession med att säga "Äh, skit samma" sen kommer man till jobbet och upptäcker att det ser än värre ut än vad man kunde ana. Man drar i klänningen hela dagen. Och när den limmande kollegan säger att man ser ball ut blir man orolig på riktigt. Således rusade jag hem efter jobbet och drog på mig mina favoritpjamasbyxor, täckte för spegeln och fasar för vad jag kan tänkas vara klädd i imorgon.